Våran årsdag

Idag för… sex år sedan så gjorde vi det äntligen officiellt efter mer än ett år av dejtande. För mig är det en väldigt speciell dag. För om man känt mig länge så vet man, jag är ingen man kör med. Jag är ingen som tolererar vad som helst och framförallt har jag lätt att tvärnita och köra andra hållet. Fram tills jag träffade min blivande man. Då kraschade jag rakt in i honom.

Utan honom hade jag inte varit något av det jag är idag. Han är en otroligt jobbig, envis och noggrann idiot. Han har svårt att erkänna när han har fel, och när han väl inser det så skojar han bort det. Vi är exakt likadana där. Han jobbar också hårt för det han tror på, har ett enormt hjärta, driver igenom saker han tror på och han ger sällan upp.

Trots att vi byggt två hus kommer han alltid hem med små projekt han vill greja med. Det retar skiten ur mig men han gör det, och han gör det bra. Han piffar till saker som biler, motorcyklar, leksaker etc. Han är otroligt händig och verkar se att allt går att lösa eller fixa. Där är vi olika. Jag slänger och köper ny. Mitt tålamod är inte så bra.

Under min graviditet och under förlossningen var han allt jag någonsin kunnat be om, utan att jag behövde. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skrek som om jag skulle dö, jag höll i hans hand och klämde den så hårt att naglarna gick in i hans hud. Jag minns också känslan av att han försökte få mig att ta den andra handen istället. Men han stod kvar, han sa inte ett ljud. Jag gjorde fyra rejäla märken i hans hand.

En av de absolut bästa sakerna han gjort för mig är att vara föräldraledig lika mycket som jag. Han vet att jag måste jobba. Han vet att jag är inte jag, om jag inte är frisör. Han firade med mig när jag köpte salongen, 7 månader in i graviditeten. Han kämpade på med flaskan hemma, trots att hon skrek tills han blev helt snurrig i huvudet. Han ringde flera gånger och var förtvivlad, men han tog sig igenom det. Att se honom i rollen som Mollys pappa är fantastiskt. Jag tror också att den upplevelsen, att vi delar den lika, gör att han inte skulle pusha mig att skaffa fler barn om inte JAG var 100% säker på att jag ville det. Han vet exakt vad det innebär, minus den där delen där man trycker ut en melon mellan benen…

Vi har tagit oss igenom riktigt tuffa tider, två husbyggen, salongsköp, en tuff förlossning, väldigt lite egentid både för sig och med varandra, bråk, förluster, duster, familjetragedier och annat. I slutändan har det bara gjort oss starkare, tryggare och mer erfarna.

Det jag älskar mest med honom är att han är stabil. Han låter mig inte fly som jag alltid gjort och han är inte rädd för att säga till mig när jag är uppe i det blå. Han är lika rastlös som jag och trots att jag kommer med de absolut jobbigaste förslagen emellanåt (som typ att sälja det nybyggda huset och flytta till en gammal sommarstuga med en sjumånadersbebis) så märker jag att hans beslut alltid grundar sig i att jag ska må bra och trivas. Han har kämpat som en jäkla dåre i fem år med hus, pappaledighet, med mig och allt vad det innebär, bott i en husvagn några månader, släpat runt på mig i Thailand trots att jag grät av hemlängtan redan fjärde dagen, bytt både bilar och båtar för att jag rynkat på näsan… Jag beundrar honom så enormt mycket för att han orkar. Och att han fortfarande vill.

Nästa år säger vi Ja till varandra. Jag längtar!

 

2 Comments

  1. thatswedishmama 12 maj, 2018 at 18:31

    Ååh, blir alldeles tårögd, så fint skrivet <3

    Reply
    1. Alice 13 maj, 2018 at 18:40

      <3

      Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *