← Tillbaka till Tips & inspiration

Mors dag · 2015/05/31

Idag är ju en väldigt speciell dag. Inte minst för att jag själv blivit mamma, men också för att det öppnade mina ögon något otroligt samma sekund som jag blev det.

Jag har många gånger tyckt ditten och datten, man gör si och så, ungar ska vara väl uppfostrade och alla mammor bara skiter i sina barn. Herre. gud. Hur fel kan man ha? 

Först och främst, hur sjutton ska jag någonsin kunna säga nej till min dotter? Hon kan inte ens peka med sitt lilla finger och jag vill redan ge henne vad än hennes arm rör sig mot. Synd om mig den dagen den pekar mot en häst, eller en bil, eller ett flygplan. Vad vet jag! Jag inser ju att det är dags att jobba sådär mycket som min mamma alltid gjorde när jag var liten. Väldigt ambivalenta känslor, när man dessutom vill att hon ska jobba ihop allt själv och lära sig att stå på egna ben. Jag kommer i allra högsta grad utveckla skitzofreni.

Jag inser ju nu också att mammorna inte skiter i sina ungar, utan att när mamman tittar bort, eller ignorerar ett skrik, så är det för att bebisen/barnet förmodligen skrikit hela dagen och att dom faktiskt ibland bara mår bra av att få skrika lite. (Med betoning på lite. Jag mår otroligt dåligt varje gång hon skriker så det är bannemej inte lätt att inte lyfta upp henne så fort hon gnyr…)

Men, jag har fått en helt ny syn på min egen mamma. En enorm beundran. Hur hon har klarat detta fem gånger, det förstår jag inte? Jag känner mig så otroligt taskig i efterhand som gått emot vad du sagt, för jag förstår ju nu att det bara var välment. Jag skäms för alla gånger jag sa att jag inte vill vara med dig. Jag borde varit med dig så ofta jag kunnat. Jag skulle dö om Molly en gång sa att jag var jobbig och pinsam eller att hon hatar mig. Eller om hon kände att hon inte kan vända sig till mig med sina problem. Utan dig mamma, hade jag inte klarat av att ta hand om mitt egna barn idag. 

Jag bryter ihop var och varannan dag för att jag inte tror att jag duger som förälder. Samtidigt är jag rädd att mina egna tårar ska bränna på hennes hud. Jag får dåligt samvete om jag ätit något som verkar ge henne magont. Världen är helt plötsligt inte bra nog, den är en konstig plats och vi har satt henne att växa upp i den. Allt i hela världen är plötsligt mitt fel, mitt ansvar och på mina axlar. Med lite hjälp av Mollys pappa. Att skaffa en unge till finns inte i min värld just nu, det innebär att jag måste slita mig från den här ögonstenen och det känns helt omöjligt. Inte minst betyder det ett dubbelt så stort ansvar, mitt hjärta klarar inte mer. Det är på bristningsgränsen fullt av kärlek redan nu. Jag är nästan rädd för stunden då hon börjar prata och kan säga mamma. Är det då det spricker?

Jag tror alla mammor där ute med mig, känner igen känslan av hjälplöshet. Så otroligt hjälplöst, omänskligt och upp över öronen kär i sitt barn. Jag börjar nätt och jämt lära känna henne. Hennes kroppsspråk, vad det betyder när hon klämmer åt sin hand så hårt och vad som kanske kan trösta henne. Ändå känns det som att hon varit min själsfrände och bästa vän i flera, flera generationer. 

Att få fira mors dag är en gåva utan dess like. Att faktiskt få vara en mamma är helt obeskrivligt. Att ha henne sovandes i min armar framkallar de allra största och mesta känslorna. För att inte tala om när han håller henne. Vi två blev tre. Hon är ett resultat av så mycket kärlek och så mycket kämpande. Och hon har hans näsa… Jag pussar på den så ofta jag bara kan, för han tycker inte alls det är lika roligt!

Jag tänker också på dom som förlorat en mamma eller ett barn. Det är alldeles för överväldigande, det går inte att utveckla tanken längre än så… Jag har alltid trott att jag skulle kunna vara stark nog och hantera vad som helst. Allt som kom emot mig skulle jag klara av. Det är inte längre så. Livet är så betydelsefullt, men att få dela det med sin familj och sina närmsta är inte så självklart. Jag vill aldrig någonsin skiljas från henne. Första veckorna höll jag krampaktigt om Molly och ville inte släppa. Jag ville med alla medel stoppa in henne i magen igen för att där var hon trygg. All oron för att äta både opastöriserat och rått var ingenting jämfört med oron för att hon andades in möjligtvis förorenad luft. Jag var den allra mest sköra versionen av mig själv och alla känslor jag någonsin känt låg precis på ytan och hade förstorats gånger tio helt plötsligt. 

En tanke går till ensamstående mammor. Så som min egna var ett tag. Det går inte ens att förstå hur det skulle gå till. En eloge går ut till alla dom som klarar detta själv. Det är ett stort bevis på styrka och jävlar anamma.

Vill inte heller glömma dom som faktiskt tar sig an andras barn. Alla extramammor där ute. Plast, låtsas etc. Det är inte alls så det borde heta. Ni är minst lika mycket värda och det är ett stort lass ni får dra. Jag vet, för att jag själv var otroligt arg och kluven som liten. Man slits mellan två världar konstant. Det kan inte annat än bli ett jobbigt barn. Det grämer mig något fruktansvärt att jag inte insåg detta tidigare, men du är en viktig del i min uppfostran och att jag är den jag är idag. Jag vill från det djupaste i mitt hjärta tacka dig.

Jag har självklart fått det allra bästa flickebarnet. Hon låter mig sova ganska mycket, så när hon sprattlar hela dagarna kan jag med glädje delta och titta på henne. Hon har redan en otroligt stark nacke och våra ögon möts ofta. Hon äter och växer och är befriad från sjukdomar. Hon är hälften mig, hälften sin pappa. Mina öron, hans näsa. Tänk, att älska någon så mycket och sen få en som till hälften är han. Jag kunde inte önska mig mer. När han frågade vad jag ville göra/ha på mors dag… Jag står mållös inför en sån fråga. Vad mer kan jag få? Jag har allt. Jag har verkligen allt. 

Molly, jag älskar dig.

Kategoriserat under: Bebis&Barn · Taggat med: · · · · ·

2 Responses to “Mors dag”

  1. Emma

    På tal om mors dag.. Så måste du se detta Youtube-klipp “the worlds thoughest job” SÅ SANT! https://m.youtube.com/watch?v=HB3xM93rXbY

    Kolla på klippet :)

    Svara

Leave a Reply