← Tillbaka till Tips & inspiration

Första veckan · 2015/05/11

Min sambo går till jobbet idag efter sina två veckor hemma. Det känns läskigt, hur ska jag klara allt själv som vi varit två om? Men samtidigt roligt, nu skapar vi rutiner och ett liv. Bubblan är spräckt!

Första veckan för oss var lite kämpig, jag gissar att den är det för alla. Vi valde att åka hem från BB efter läkarbesöket, vi stannade alltså bara en natt. Dels för att jag tyckte det var hemskt, det borrades i väggar och var allmänt sjukhus blandat med byggarbetsplats. Inte alls mysigt. Maten var väldigt grå. Plus att min sambo fick gå iväg och hämta/äta mat.

Första dygnet sover bebisen väldigt mycket, oftast. Man ska alltid komma ihåg (något jag totalt glömde mitt ibland alla hormoner) att alla bebisar är olika. Det finns inget “såhär ska det vara” även fast barnmorskan säger det. Jag tror stenhårt på att man som mamma och pappa känner sin bebis bäst. Trots att man inte ens känt varandra i tolv timmar än. Men instinkter är så otroligt starkt, lita på dina! 

Men hur som helst, Molly ammade direkt efter förlossningen. Ber man så får man hjälp, jag fick jättebra hjälp av dom sista två som var med på förlossningen. Man får inte bli blyg, dom drar och sliter lite i dina bröst men det är rätt nödvändigt. Sen sov hon tills på kvällen då jag ammade henne en liten stund till. Sen ville hon inte amma men hon var inte heller nöjd. Hon skrek och tillslut fick vi be en barnmorska om hjälp i några timmar så vi kunde få sova. Ingen av oss hade ju fått sova på hur många dygn som helst.

Molly sov sen hela natten, dom spyr upp fostervatten ett par dygn, vilket jag tyckte var otroligt läskigt. Jag trodde hon skulle kvävas. Men det var skönt då att någon passade henne och vi kunde sova. Men, samvetet hade fått sig en jättetörn på morgonen när vi fick tillbaka henne. Jag mådde otroligt dåligt och kände mig som världen sämsta förälder som redan lämnat bort henne. Men i efterhand så kan jag inte se hur vi skulle vara bättre föräldrar om vi inte hade fått den där sömnen. Vi hade nog inte kunnat hantera henne alls då. Så ammade vi lite på morgonen och sen sov hon igen. Jag hade frågat alla jag känner som har barn, hur är första dygnet. Så jag visste att hon skulle sova mycket. Men jag hade ju ingen aning om att det var omöjligt att sova själv. Allt man gjorde var att kolla på henne, kolla så hon andas, inte kvävs av sina spyor, bytte blöja och så var det dags att äta och sen började karusellen om igen. Ibland powernappade jag en kvart tror jag. Vi hade aldrig henne särskilt länge i den där plastbyttan man får som “säng” till bebisarna. Jag hade henne hud mot hud nästan hela tiden.

Vi bestämde iallafall att vi skulle åka hem efter läkarbesöket, bara amma och sen åka. Jag meddelade barnmorskan och hon höjde på ögonbrynet. “Redan?”

Återigen kände jag magknip över folket runtomkring oss. Jag tyckte hon la in en värdering i det hon sa, som att hon dömde mig. Det kan också vara hormoner, men jag tyckte det var jobbigt. Sen så startade kaoset igen! Molly gillar att sova, och vaknade alltså aldrig så att jag kunde amma. Jag kände att då kan vi lika gärna åka hem så vaknar hon säkert då. Men när barnmorskan fick veta att hon inte ammat på tre timmar så blev hon lite upprörd. Hon ansåg att man SKA amma varannan timme. Var tredje är på gränsen och när det gått fyra timmar MÅSTE man väcka dom annars kan det gå illa. Jag blev givetvis lite skraj och vågade inte ge mig av. Innan hon sa allt detta så var jag bombsäker på att allt var lugnt. Men ja, personalen på det här sjukhuset har väl en inverkan på mig som jag inte kan hindra. När det gått fyra timmar så kom hon in och började nypa och dra i Molly för att hon skulle vakna. Hon ville inte. Varje gång vi la henne till bröstet så somnade hon. Och man måste ju komma ihåg, Molly hade också 38 jobbiga timmar. Det kräver en del återhämtning. 

Jag började ju gråta, frågade om hon tyckte Molly var slö, eller trött. Hon tyckte att hon var trött men man MÅSTE amma oftare. Tillslut så fick jag handpumpa ut lite mjölk och ge med sked, jag tyckte allt var så himla dramatiskt och onödigt. I och med att vi matade henne och dessutom petade på henne så fick hon dels inte sova ut, och samtidigt fick hon mat så hon inte blev hungrig. Och samtidigt så står där en tant och vill att jag ska amma mer. Det blev så hysteriskt alltihopa. Varje gång jag ringde på klockan om hjälp så kom hon. Jag bönade och bad varje gång att en annan skulle dyka upp, men det var bara hon. Tillslut, efter många timmar så blev det skiftbyte och jag ringde på klockan igen. Då äntligen kom en annan kvinna och jag grät av ren tacksamhet. Hon sa att allt var lugnt, bebisar är olika (vilket jag ju visste egentligen) och att vi kunde åka hem utan att oroa oss. Och SKULLE det vara något så kommer man tillbaka. Enkelt! Vi åkte hem, och väl hemma så ammade hon. Sen ammade hon var femte timme, men länge när hon väl åt. Tillslut, när mjölken rann till så var vi uppe i var tredje timme på nätterna och varannan på dagarna. Inga problem och hon lever än idag.

Att komma hem var det bästa beslutet vi tagit. Det blev så lugnt och allt flöt på. Däremot så ska man ju vara medveten om att man är rädd. För att misslyckas, för att göra fel, för att dom kanske hade rätt och för att gå utanför dörren när man väl stängt den. Du får dessutom göra allt själv, på BB får du maten serverad och där finns blöjor, bindor, bröstpumpar, salvor etc. Vi ville dock bara hem. Men var medveten. Du kliver rakt in i bebisbubblan och den spricker inte förrän två veckor senare. Det är den bästa bubblan man kan vara i!

Saker jag lärde mig under veckan:

  • Det går sjukt mycket blöjor, kanske 7-10 per dygn (alla är olika!), men storlek 2 var mycket bättre än storlek 1, trots att hon var så liten. Men 1an ramlade alltid av av någon anledning. Så ett paket av 1 räcker, sen 2an!
  • Ha bröstvärmare hela första veckan. Det hjälpte något enormt mot ömma bröst (för ont gör det när mjölken kommer, det blir som hårda bollar) och är bra mycket enklare än att ställa sig i duschen och värma.
  • Värmekudde är bra på alla vis. På ryggen, för man håller så konstigt i början. Man spänner sig och tror att det blir mer bekvämt för bebisen, det blir det inte. Lär dig slappna av i axlarna så faller allt på plats. Men första veckan kommer du få ha värmekudde på ryggen. Kan också läggas på brösten!
  • Kokosoljan har varit ovärderlig. Ingen röd rumpa så långt ögat kan nå. Jättebra mot torr hud. För dom flagnar tillslut. Och jättebra när naveln ramlat av.
  • Bröstmjölk funkar bäst mot finnar och rivmärken.
  • Investera i en bra bröstpump, jag fick låna en. Den räddade mig verkligen i början när jag trodde jag skulle sprängas.
  • Köp inte för mycket kläder i minsta storleken. Du och bebis är nakna typ hela första veckan. 
  • Om du gjort matlådor, använd inte dom förrän din sambo börjar jobba.
  • Ha en påse godis vid sängen om du ammar i sängen. När du nickar till så kan det vara bra att få snabb energi så att du orkar amma klart. Ammar man inte klart kommer du inte heller få sova nån längre tid och tröttheten kommer bli värre.
  • Du får inte lämna förlossningen utan att ha kissat, men när du kommer hem kommer detta vara otroligt läskigt ändå. Jag tycker fortfarande det är lite jobbigt. Men det kommer gå bra, både ettan och tvåan. Man tror inte det är möjligt, men det kommer gå jättebra. Lita på din kropp och lita på stygnen.
  • Ögonen kan börja rinna, bli variga. Jag var helt säker på att hon skulle bli blind och blev ledsen. Återigen, kände mig som en värdelös förälder. Men, det kan vara outvecklade tårkanaler och det går över. Hon blev inte blind! Ta bort det med bomullstussar och ljummet vatten, antingen koksaltlösning eller bara kranvatten. Ha bomullstussen lite blöt så att det nästan rinner. Papper kommer irritera huden och ögat blir svullet. Det ser hemskt ut och du vill inte utsätta dig för det!
  • Om det är kallt när du byter blöjan så är risken ganska stor att hon kissar! Lär dig byta blöja snabbt eller ha alltid en handduk till hands. Det har även hänt att hon bajsat mitt i alltihop, och tro mig. Det är fart även där. Jag har varit gulprickig några gånger…
  • Bebisar får gå ner 10% av sin vikt. Molly gick ner 9 gram för mycket till läkarebesöket, men samma dag hade mjölken runnit till så dagen efter så sköt hon i vikt igen. Bli inte oroad på grund av personalen. Är din bebis nöjd och glad så kan mest troligt även du vara det. Det finns ersättning i värsta fall, det innebär inte att hon kommer svälta ihjäl.
  • Dom blir tröga i magen och det kan hjälp att lyfta upp benet eller böja det. Dom spänner rumpan likaväl som magen och då blir det svårt att få ut det. Och dom blir ledsna men det finns inget du kan göra mer än att vänta ut det. Tillslut så hör man ett ljud av lättnad!
  • Ha vagnen i köket och lär dig vagga den med foten samtidigt som du äter, alternativt ät i skift.
  • Ta första veckan för vad den är. Det går över. Allt går över. Hon kommer inte skrika i all evighet, hon kommer inte äta tills du svälter. (Bästa tipset jag någonsin fått av en gammal vän! Visade sig vara så sant och mitt mantra under hela första veckan.)
  • Lyx är inte längre dyra väskor och gott vin, lyx är numera att hinna lägga tre olika grönsaker på mackan och hinna äta hela.

Tips till pappan: 

  • Ge henne ett glas vatten varje gång hon ammar. Man blir törstig och sen så är man nog rätt uttorkad. Dels från förlossningen, dels för att man producerar mjölk och någon dricker upp den hela tiden.
  • Se till att hon inte sitter med bebisen hela tiden, dygnet runt. Man blir knäpp! Det är viktigt, trots att man kanske måste amma ofta, att man även får röra sig fritt. Om så bara fem-tio minuter i taget.
  • Putta in henne i duschen så snart som möjligt, då blir man mer människa igen.
  • Man är ganska inrutad på att sova på natten. Se till att ni sover när bebisen sover. Är ni oroliga så sover ni varannan gång. Dygnet runt. Inte bara på natten.
  • Ditt jobb är att hålla din kvinna vid medvetande. Mata henne, all dricka bör komma med sugrör och ge henne favoritgodiset.
  • Serier, inte filmer. Rätt som det är så sover bebisen, då är det lättare med korta avsnitt än långa filmer.
  • För var hundrade puss du ger din bebis, ge en till din tjej. Man känner sig lite bortglömd, tjock, äcklig och som en kossa emellanåt. Glöm inte att berömma henne och pussa henne också. Det hjälper ofantligt mycket!
  • Om du trodde att du var hård, glöm det. Du kommer gråta lika mycket som den hormonfyllda mamman.
  • Säg aldrig någonsin “gråter du nu igen?”. Aldrig. 
  • Ta alla blöjor du kan i början, för hon kommer ta alla blöjor när du är på jobbet sen. Se till att ligga på plus.

När första veckan var över blev vi tuffare och lite mer säkra på oss själva. Det kändes som att vi skulle greja det här, jag tror till och med att dag fem eller sex fick jag sova mina första tre timmar i sträck. Det var som att komma upp ur vattnet och få andas ordentligt. Sen ramlar man i fällor ibland, som google. Det är hemskt och man är tillbaka på ruta ett för en sekund. Men det går också över. Kom ihåg, allt går över. 

Så långa inlägg det blir nuförtiden, ni vet väl vad det betyder? Japp, hon sover. Vi har 3-timmars skift här hemma nu. Jag ammar i ungefär en timme. Ammar, rapar, byter blöja (för dom bajsar rätt ofta när dom äter), ammar på andra sidan, rapar och sen somnar hon. Sover i 2-3 timmar. Däremellan kan jag sitta vid datorn, sova, äta, duscha, läsa bok osv. Jag märker dock att om jag slarvar med amningen och inte låter henne äta klart, då ammar hon lite grann i två timmar och sover bara en. Vilket är väldigt mycket jobbigare!

Jag vill också passa på att tacka för allt stöd och alla fina kommentarer jag fick till förra veckans inlägg, förlossningsberättelsen. Ni berörde mig enormt med alla mail och sms. 

Leave a Reply