← Tillbaka till Tips & inspiration

38 timmar senare · 2015/05/04

Innan jag själv fick uppleva en förlossning så googlade jag massor. Jag ville veta allt som fanns att veta, alla tänkbara scenarion och möjliga utvägar. För mig var detta en väg från förlossningsskräck till ren nyfikenhet och pepp. Jag ville så gärna föda på slutet, inte bara för att få ut henne, utan för att få vara med om det som jag pluggat så mycket om. Som en tenta. Du kan omöjligt veta exakt vad som kommer på ditt prov, men du kan vara förberedd på mycket. Alla fungerar inte på detta sätt, och är du minsta lilla osäker kanske du inte ska läsa vidare. 

Jag hade känt minskade fosterrörelser och vi bestämde oss för att åka förbi sjukhuset (vi var ändå ute och gjorde ärenden) för att kolla så att allt var okej. Ctgn visade inget onormalt, men för säkerhets skull ville doktorn kolla med ultraljud. Han såg då att det var lite fostervatten och såg även i min journal att vi pratat om igångsättning (min mamma har blivit igångsatt varenda gång). Min sf-kurva låg på den övre gränsen, därför trodde man att det var en stor bebis och att det var onödigt att gå över tiden för länge. Så han bokade en tid för igångsättning redan samma dag. Ordnade plats på Östra sjukhuset och sa åt oss att åka dit. Jag fick en ganska stor chock och började såklart gråta med en gång. Min sambo var också rätt chockad när han insåg att det skulle bli barn, han som tjatat så om att hon ska komma ut tidigare, nu blev det verkligen så! Vi var dock lite naiva och tänkte att om ett dygn kanske vi får hålla henne, jag trodde kanske ett och ett halvt. Inte riktigt så blev det!

Vi åkte hem och packade det sista, jag ville inte riktigt åka, allt kändes lite overkligt. Väl på förlossningen så pratade vi lite olika metoder för igångsättning, jag hade läst på massa innan och ville helst av allt ha en bard, eller en ballong kan vi kalla det. Den är den mest naturliga metoden då den retar hinnorna utan läkemedel. En ballong först upp och expanderar med hjälp av sterilt vatten och töjer på så sätt öppningen. Jag fick tack och lov denna! Vi satte på oss myskläder, åt lite mackor vi köpt med oss och kollade sen på film med godis. Jag minns att jag tyckte det var så otroligt mysigt, spännande och väldigt speciellt. Något vi delade som ingen annan kunde förstå eller uppleva. Snart ska vi få träffa vår dotter. Vid 22-tiden gick vi och la oss. Jag hade lite mensvärk, det var lite obekvämt att sitta rakt upp, man fick sitta lite på svanken. Någonstans mitt i natten så hade jag så ont att jag skakade och frös. Jag försökte hålla ut men det var inte så lätt. Var tredje timme kollade barnmorskan till oss och jag tror det var någonstans runt 3-tiden som jag gav upp och bad om smärtstillande. Fick två tabletter och sen kunde jag sova i tre timmar.

Från här är tiden väldigt suddig för mig, det här var de sista tre timmarna jag fick sova innan jag äntligen fick hålla min dotter. Hade jag vetat det i förväg hade jag nog gått hem! Barden fungerade fint, sen satte dom in värkförstärkande dropp för att sätta igång arbetet på riktigt. Det värsta med allt var när dom skulle undersöka livmodertappen, den är ju bakåtlutad först och vinklas sakta framåt innan den utplånas. Men när dom ska känna på den bakåtlutad, det är inte direkt bekvämt. I efterhand kan jag känna att det är nästan dom undersökningarna som var jobbigast med hela förlossningen. Dom görs ofta och det är inte med lätt hand. Dom tar i.

Någonstans runt fem centimeter öppen började jag med lustgas. Det kändes bra och värkarna var absolut hanterbara. Min barnmorska då var helt underbar. Skämtsam, lätt att prata med och hemskt peppande. Hon tyckte jag var duktig och trodde inte alls jag skulle behöva epidural, vilket jag absolut inte vill ha. Jag var fast bestämt att klara det med bara lustgas, möjligtvis kvaddlar.

Att ligga ner var mer smärtsamt, jag försökte stå upp så mycket som möjligt, när jag inte längre orkade det studsade jag på yoga-bollen. Att studsa eller rulla höfterna var absolut bäst, helst i kombination. Min sambo satt bakom mig och höll så att jag inte skulle ramla bakåt, eller framåt. Lustgasen ökade någonstans här också. Men jag kände att smärtorna var inga problem alls, jag kände mig stark och peppad och skulle klara detta galant. Det blev skiftbyte och in kommer en kall, barsk kvinna.

Hon sa nästan omedelbart att jag aldrig kommer klara detta utan epidural. Jag blev hemskt ledsen och nerslagen. Jag kände precis som hon sa. Okej, jag kommer inte klara detta. Jag kommer behöva ta epidural och jag kommer bli förlamad på köpet. (Till detta hör att min sista kota är utåtbuktande och jag kan inte kuta rygg på det viset man måste göra när man ska sätta epiduralen.) Jag bad henne att få prata med läkaren innan jag tog ett beslut. “Nej, varför då?” säger hon kort och tittar på mig som att jag är världens klenaste människa. Min största rädsla innan hela förlossningen var att bli behandlad så som många förstföderskor verkar bli, som att vi inte kan eller vet att det ska göra ont. Just så blev jag också behandlad. Dumförklarad. Förbisedd. Jag förklarade att jag är rädd för epiduralen och gärna vill gå igenom det med läkaren. “Jag kan svara på dina frågor, nästan alla förstföderskor måste ha epidural”.  Lite panik inombords. En annan sköterska förklarar att läkaren kan bli sur om han måste komma och man sen inte ska ha epidural ändå. Så ni förstår att jag blev ledsen, inkörd i ett hörn. Kallar vi på honom, måste du ta den. Annars kanske du inte klarar detta. 

Barska kvinnan skulle dessutom sätta en elektrod på min livmoder för att mäta värkarna, detta lyckades hon inte med direkt utan satt och försökte länge, genom värkar och alltihop. Jag bad henne sluta, men hon tog aldrig bort fingrarna. Hon ropade på hjälp men ingen kom och hon fortsatte försöka ändå. Tillslut fick hon dit den, men vid det laget vad jag så ledsen och hade absolut inget förtroende för varken henne eller mig själv. Min sambo bad om en annan barnmorska. Och in kommer en annan tjej. Lite snällare, men inte alls varm.

Sen är allt kaos i mitt huvud. Jag får epiduralen, men precis som jag misstänkte så kan jag inte kuta ordentligt, läkaren säger att han inte riktigt ser vad han gör men att han gjort detta så många gånger så det ska nog gå bra. Återigen, panik, ilska för att ingen lyssnar och tar mig på allvar. Jag får ingen som helst effekt av epiduralen på lång, lång stund. Inte förrän mot slutet när dom tar den absolut högsta dosen, och lite till. Då slutar min urinblåsa fungera och dom får tömma den åt mig. Men då är jag redan öppen 10 cm.

Innan detta, jag tror det var när jag var öppen 7 cm, så bönade och bad jag om snitt. Och detta gör jag inte utan att verkligen vilja det. Jag är livrädd för att bli skuren i, att ligga på ett operationsbord finns inte i min värld. Men jag öppnade mig så långsamt, dom hade droppet på det starkaste och jag fick absolut ingen pepp eller medkänsla från personalen att jag gav upp. Jag ville inte vara med mer och jag skulle inte klara det. Min sambo gjorde tappra försök med att trösta och jag hörde någonstans i bakhuvudet hur han diskuterade med personalen. Men snitt var inte aktuellt, det finns risker med det och vi vill ha en vaginal förlossning. Det ville ju självklart jag med. Jag tror det var ungefär 12 timmar kvar härifrån. Men jag minns inte. Hade inte ätit, sovit eller något vettigt på 14 timmar. Bara tagit emot värkar och lyssnat på deras osäkerhet om hur man ska fortgå.

Genom hela kaoset så var min oro riktad till min bebis. Hur hennes hjärta slog och att det absolut inte fick gå ner. Jag var livrädd att hon skulle mista livet på grund av att det tog sån tid, att det inte fanns något samarbete i rummet och att jag skulle ge upp på riktigt. Jag var nätt och jämt vid medvetande på grund av utmattning, men någonstans så hittar man ett fokus. Man ska överleva detta och ens barn ska överleva, no matter what. 

När jag äntligen fick höra att jag var öppen 10 cm så blev jag och min sambo så lättade. Nu skulle det alldeles strax vara över. Icke. Hon satt fast i spinalen och ville inte vrida sig. Fyra timmar satt hon där. Jag bytte ställning, försökte på alla sätt och vis få ner henne men det hände inget. Personalen runt mig dividerade om hur dom skulle göra, försvann i långa stunder, kom tillbaka utan beslut. Tog blodprov på hennes huvud flera gånger för att kolla så hon verkligen mådde bra. All denna osäkerhet från deras sida gjorde mig ännu mer osäker och rädd. Och ledsen.

Krystvärkarna kom igång och jag måste säga att dom är bra. Dom är en sån lättnad så det finns inte. Jag behövde ingen lustgas så länge jag fick krysta. Däremot, när man inte krystar på en krystvärk. Då är den som skickad från helvetet. Och eftersom hon satt fast så skulle jag helst inte krysta. Hittills hade jag inte sagt ett knyst, men då skrek jag och grät hejdlöst. Min sambo blev hemskt upprörd och frågade varför dom inte gjorde nåt, så här ont hade jag inte haft innan. Nu måste nån hjälpa mig! Dom bestämde tillslut att om jag inte fått ner henne vid 8, så skulle vi göra snitt. Detta gjorde mig så arg, här har jag legat i ytterligare tolv timmar och kämpat, så blir det ändå snitt tillslut. Bespara mig.

Tack och lov blev det skiftbyte igen. In kommer två tjejer, jag orkar inte ens hälsa på dom för nu tror jag inget gott längre om detta sjukhus. Men det visar sig att dessa tjejer är avgörande. Jag kan med 100% säkerhet säga att jag inte hade klarat detta utan dom. Dom pushade, klappade, kramade, hejade på, gav förslag, hjälpte mig på alla sätt och vis man kan. Vi hade dragkamp, men jag hade ingen kraft i händerna, det som funkade bäst här var att hålla i handtag som satt på sidan, och dra sig neråt. Och krysta. Som bara den. En timme efter att dom kom, så kom hon också ner och ut den naturliga vägen. 8.05 var Molly ute. 

När halva huvudet är ute så ska man inte trycka på mer, för att slippa spricka så mycket. Den självdisciplinen som krävs för att inte trycka på, är inte av denna jord. Jag har nog aldrig behövt göra nåt så svårt. Så nära, men ändå får man inte. Dessutom blev min sambo eld och lågor när han insåg att hon snart skulle kika ut. Och denna gången var snart verkligen inom räckhåll. En krystning till sen så var hon ute. Hon skrek inte direkt vilket gjorde mig nervös, men tillslut fick jag upp en gråtande tjej på magen, som dessutom kissade. Vi grät och klappade och pussade och fattade knappt vad som hänt. 38 timmar hade det tagit från det att dom satte in ballongen, till det att jag hade henne på magen. 3410 gram och 49 cm. Inte alls en stor bebis som vi trott.

Elektroden som barska kvinnan satt in gav mig däremot ett rätt rejält snitt där nere som dom la ner mycket tid på att sy ihop. Fördelen med ett fint snitt är att det är lättare att få ihop fint, men jag tycker ju inte det behövde vara där alls. Tänk om den tagit Molly i halsen? Utöver det hade jag mest lite skrapningar eller vad jag ska kalla det, som inte behövde sys.

Det har tagit mig fram tills nu att tänka på förlossningen utan at gråta, men jag vet fortfarande inte om jag vill göra det igen. Dom säger att andra förlossningen är lättare, men i detta fallet tycker jag så himla mycket hänger på personalen. Det var klart och tydligt att det gick väldigt bra och framåt med personal som jag litade på och som peppade. Så skräcken är att hamna i samma situation igen. Det finns klara-samtal att gå i om man har förlossningsskräck, och det är nog risk för att jag isåfall tar till det.

Jag är evigt tacksam till min sambo, jag hade inte klarat det utan honom heller. Han gjorde allt och lite till. Jag behövde knappt tänka en sak så gjorde han det. Jag behövde bara säga ett ord så fixade han. Man ska inte glömma att han också var vaken alla de timmar som jag var, men han hade inga värkar att väcka honom till liv med. Han hade inte personer som ryckte i honom. Han var vaken på ren och skär vilja. Jag beundrar honom något enormt efter detta. Han fick ta de hårda kamperna med personalen när jag inte kunde föra min egen talan. Och att se honom så lycklig när han pussar på sin dotter, det värmer något ofantligt inombords. 

Jag vet inte heller hur jag ska tacka Tanya på förlossningen, sista barnmorskan. En varmare och mer godhjärtad människa får man leta efter. Jag ville ta med mig henne hem och behålla henne för alltid. Hon och hennes kollega avgjorde allt för oss i slutet. Ska jag någonsin genomgå detta igen, så vill jag ha henne där. Kan man önska sånt? Går det att ordna?

Så, hjälpte mitt pluggande? Ja, det gjorde faktiskt det. Jag kände att jag hade bra koll på alla event. Jag visste vad dom pratade om när dom försökte förklara saker. Jag visste vad jag hade för alternativ och alla konsekvenser som fanns. Detta gjorde att jag kände mig väldigt klar i mina beslut, även om folket inte lyssnade på dom. Jag är inte chockad av något som har med själva värkarbetet och det att göra, den stora chocken är personalen och den nonchalans som föregick. Jag tyckte att det var otroligt häftigt vilken kraft kroppen har, den sköter allt på ett magiskt sätt. Jag beundrar alla kvinnor som gjort detta.

Jag vill inte på något sätt skrämma någon, men jag hade velat läsa även en sån här berättelse. Då kanske jag hade kunnat förbereda mig mer på den iskyla som fanns, stålsatt mig lite mer. Det är det enda jag önskar att jag visste innan. Utöver det känner jag att allt gick ungefär som jag trott, bara lite mer utdraget.

Ett otroligt långt inlägg, och tråkigt. Jag brukar alltid vilja lyfta fram det positiva. Än så länge är det färskt i minnet, så vem vet hur jag känner längre fram. Många glömmer ju! 

Molly är alla gånger värd det. Hon är den mest underbara bebis man kan få. Varje framsteg gråter man över, att hon öppnade ögonen, att hon gäspar, att hon ammar, att hon har tio fingrar och tio tår. Många säger att man inte kan förklara en förlossning, det känner jag att man nog kan. Men det går inte att förklara de känslor som kommer med ett barn. Du blir så otroligt skör, naken och utsatt. Det känns som att hon ser rakt in i själen på mig när hon öppnar sina mörkblå ögon och tittar. Man vill vara den absolut bästa människa man kan, för henne. Man vill radera alla dumma saker man någonsin gjort så att karma inte ska kunna vända mot en. Jag har aldrig någonsin varit så rädd att förlora något som henne. Från den sekunden jag fick henne mot min hud, så förändrades allt. Verkligen allt. Hur jag ser mig själv, hur jag ser min sambo och hur man värderar sin tid. Jag har inte fått sova mycket, men när hon väl sover så pussar man på henne istället för att själv vila lite. Man kan, på riktigt, bara sitta och titta i flera timmar. Det är inte tråkigt på något sätt.

Och man gråter, fy fan vad man gråter. Första dygnen grät jag hela tiden. När jag skulle visa henne för min pappa med familj så grät jag, ren och skär stolthet. När jag tittade på henne så grät jag, lycka. När jag tänkte på min sambo och hur lycklig han såg ut när hon väl var ute, gråt. Jag grät när hon skulle göra PKU-testet för att dom stack henne, dåligt samvete. Jag grät för att jag inte fick sova, men ville ändå inte att hon skulle somna ifrån mig. Tillslut lät jag det bara rinna. Vem bryr sig. Jag är lyckligare än jag någonsin varit, även om det inte ser ut så. Känslorna är precis på ytan och det finns inget sätt att stoppa dom. Varför ska man?

Jag har en rad saker jag önskade att jag visste mer om inför första veckorna hemma, men mer om det nästa vecka. Jag hittade aldrig det på google, så jag tänker att det kanske finns fler som vill veta det sen.

Tills dess, titta på underverket! 

2 Responses to “38 timmar senare”

  1. J

    Men vilken upplevelse av förlossning! Så illa personalen skötte det så det är inte sant! Sånt där gör mig så himla förbannad, den där typen av människor inom förlossningsvården är verkligen anledningen till att så många får så dåliga erfarenheter eftersom de inte lyssnar och ser människan. Och också anledningen till varför många har men efteråt, både psykiska som fysiska. Jag blev själv igångsatt vid första försöket men fick först ett plåster (fick avbrytas eftersom värkarna var klena och för täta) för att sedan få små shottar av citodon med jämna mellanrum. Det blir något helt annat när man blir igångsatt, värkarna är tätare, intensivare, jobbigare. Och oftast som förstföderska tar det längre tid. Att då inte ha någon som lyssnar på en när man är i ett sånt utsatt läge, för det är nog det mest utsatta läget man kan vara i som människa i livet, det är klart att det påverkar och sänker en oerhört. Det finns inget onaturligt i det.

    För min del valde jag att skriva ett jätteutförligt förlossningsbrev till andra gången och också komma överens med en barnmorska om att det var just hon som skulle assistera mig. Inte vanligt men vill man kan man alltid ha en doula som står upp för en medan ens partner kan fokusera på en så man slipper de jobbigaste delarna eftersom de har mkt erfarenhet kring det när man väl ska in. Att hitta en bm eller någon som kan förmedla till bm om hur man vill ha det kan i princip vara avgörande för hela förloppet i sig känner jag. Min bm möjliggjorde för mig att få den naturliga förlossningen jag ville ha och önskade och jag är helt hundra på att om/när du och din respektive funderar på fler barn så är det även möjligt för er. Tyvärr måste man stå på sig och kräva, gärna planera i förväg så man vet vad man har att vänta. Alt för min del den här andra gången var hemförlossning eftersom vi inte hade någon som kunde ta hand om vår första. Men förlossningen där vi sedan bestämde att vi ist skulle föda och bm vi hittade var helt införstådd med att hon skulle vara med och vi fick alla tre en jättefin upplevelse tillsammans i slutänden.

    Vad jag vill ha sagt är att du inte ska tvivla på din kapacitet även om du har en negativ erfarenhet i bagaget utan inse att du gjorde så gott du kunnat utefter de dåliga förutsättningar som blev. Jag har talat med doulor och bm som berättat om hemska förlossningar där bm och läkare bara kört över kvinnorna ifråga. Bara för att man vänder sig till sjukhus för en förlossning så innebär det inte att de har total makt och ska bestämma hur din förlossning bör skötas även om de får det att låta så precis just så när de vinklar sin information. De har inte den rätten och inte heller lagen på sin sida att göra så faktiskt. Jag hoppas inte det skrämt vettet ur dig för ev framtida förlossningar och att du förstår den kapacitet som du ändå sitter! /J

    Svara
    • Alice

      Tack söta för din kommentar! Jag hoppas verkligen att det blir en andra gång för oss och att det blir bättre då :)

      Svara

Leave a Reply