Att vara sin egen chef

Idag har det gått tre år sedan alla papper och lånedokument var signerade, för min salong. Tre år av… Det går inte ens beskriva den berg och dalbana som det innebär att vara egenföretagare.

Jag har varit egen större delen av mitt liv vid det här laget. Redan som 18-åring startade jag min första salong. Sen var jag anställd 1,5 år. Sen hyrde jag stol (egenföretagare) på Anno Domini som nu är min egen salong. Katarina, som ägde salongen då, räddade mig på många sätt. Jag tänker så som jag gör idag för att hon satte igång en verksamhet i mitt huvud som inte fanns där tidigare. Något större än bara utseende.

Jag äger två aktiebolag och har ett barn på snart tre år. Hon låg alltså i magen när jag skrev på alla dessa papper. Ni som varit gravida vet hur snurrig man är. Alla siffror, all information, allt snurrade bara framför mig och jag fick lita 100% på vad folk omkring mig tyckte och vad min egen magkänsla sa. Minus sparkarna då.  Men det var en stor dimma i huvudet som skymtade aktiebolag, miljonbelopp, avbetalningsplaner, räntor, kostnader, lån, säkerheten, borgensman, anställa, hyrstol, försöker någon blåsa mig, kan jag lita på den och den, osv…

För mig blev det ändå inget stort. Jag jobbade på som vanligt på måndagen, ingen större renovering kunde göras på grund av att det inte fanns ett kassaflöde än. Det tar tid att bygga upp buffert. Så fort det fanns lite överskott renoverade jag en del. Så fort jag kunde ta ut lön gjorde jag det. I den ordningen. Här kan man tro att mamma-pengen skulle vara en räddare i nöden men nej. Den är ett skämt när man är egenföretagare. Dessutom är det ju så strikta regler så om jag höll på med bokföring kunde jag ändå inte ta ut några pengar för då “jobbade” jag ju.

Jag satt också med med en tvåmånaders bebis i bilstolen jämte mig när jag intervjuade Linni. Hon är sannerligen den räddande ängeln som kom in i mitt liv då. Jag kan inte ens fatta att jag lyckades få henne att börja jobba hos mig. Hon sprider en sån varm energi och glädje runt sig, det är en fröjd att vara hennes kund. Jag säger det ofta till henne, jag har aldrig varit chef, vi måste göra detta med raka rör och tillsammans. Hon verkar acceptera mina brister och nybörjarmisstag. Och Ammi som hyrt stol längre än jag på salongen, som ville vara kvar, trots att hon vet hur rörigt det var i mitt huvud. Hon är benstommen i salongen. Hon är så stabil. Och världens vänligaste människa, hon vill verkligen alla väl. Utan dessa två hade jag aldrig klarat det.

Vi hade fler personer som jobbade på salongen vid tillfället, men på grund av omständigheter (jobbiga sådana) fick den ena lämna på grund av saker hen gjort och den andra valde att lämna själv. Det var en riktigt tuff period och framförallt valet när man måste säga upp någon, trots att man behöver pengarna. Jag var fortfarande hemma då. Men det skadade mitt varumärke och det påverkade även Linni negativt. Det går jag aldrig med på. Över min döda kropp.

Sen började sociala medier kicka igång, jag fick mer och mer att göra desto mer jag kom tillbaka från 4 månaders mammaledighet (jag jobbade lite efter en månad). Vi började också höja priserna när vi insåg att vi låg mycket lägre än de andra i samma område. Då började det också gå bättre rent pengamässigt. Att kunna plocka ut en lön med JÄMNA mellanrum var inte en lyx jag hade tidigare. Eftersom det är aktiebolag så talade min revisor om för mig att jag dessutom kan ta utdelning, vilket är både för och nackdelar med. Jag har dock valt att göra så istället, eftersom det innebär mindre kostnader för företaget.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer, det jag vill få fram är att det har varit en jävla kamp. Jag gråter säkert en gång i veckan över saker som går snett men det är ALLTID värt det. Bara en enda gång har jag haft lust att tappa nyckeln på gatan. Det finns inga perioder där det är 100% bra, det är alltid avtal som ska förnyas, räkningar som ökar, hyror som förhandlas och abonnemang som ska förlängas. Och är det inte det så är det kunder som hotar med det ena och det andra, leveranser som uteblir, familjen som far illa eller jag själv som är sjuk eller skadad. Men jag säger det igen, det är ALLTID värt det.

För er som känner att ni vill ta ansvar, bestämma över er tid, förändra något, få en bättre arbetsplats, vara egna. Satsa. Det kommer gå. Det går om du går 100% helhjärtat in i det. Du kan göra allt du vill. Det är väl världens mest klyschiga sak att säga, men om JAG kunde i den situationen jag var i, så kan garanterat du.

Till er som har varit med mig, stått vid min sida och till er som hoppar på tåget nu. Tack för att ni stöttar mig och hjälper mig uppfylla min dröm. Ni är alla så otroligt värdefulla i den resan. 

2 kommentarer

  1. Anita 27 februari, 2018 at 17:18

    Du skriver så bra så du borde bli journalist eller författare också, men det blir väl för mycket. Men mycket trevlig läsning var detta kram från oss

    Svara
    1. Alice 27 februari, 2018 at 21:12

      ❤️❤️❤️ tack snälla! En vacker dag kanske det blir memoarer 🤗

      Svara

Skriv något

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.